22 augusti 2017

mig själv

Åsiktsmaskin

Jag börjar bli mig själv igen, även om jag har min graviditetshormoner som kanske spökar till det lite ibland så har
jag inte samma problem att ta beslut som jag hade för ett år sedan, som detta https://linagillman.blogg.se/2016/may/daliga-samvetet-som-saknades.html
 
Jag är tillbaka till det raka i mitt liv, tycker jag att något är fel så säger jag ifrån. För ett år sedan så orkade jag inte ta den fighten som kommer bli om jag gjort det.
För jag äger allt som hänt mig även om det hände för 1-2 år sedan så har det forfarande skett, bara att jag då inte hade orken eller energin att ryta ifrån. Min familj orkade inte ryta ifrån då vi var mitt i vår egen kris och ingen av oss fungerade som vi skulle.
Och ville människor att jag skulle skriva snälla saker om dom så borde de tänkt på detta för 2 år sedan när jag fick höra de mest elaka saker. Som att det var "rätt åt mig att min pappa gått bort och att det var på tiden att jag fick smaka på mig egen medicin" när jag fick höra detta kommer jag ihåg hur arg och ledsen jag blev. Vem kunde tycka så om mig och min familj, vem kunde säga något så elakt om min underbara pappa?
När jag egentligen borde tänkt.
Vilken sjuk störd människa säger en sådan sak till en annan människa som är i sorg? Eller strunta till och med i sorgen, vilken störd människa kan ens tänka en sådan sak om en annan person?.
 
 
 
 
Jag skulle vilja se den som idag försöker trampa ner på min familj, få mig att känna mig som en dålig bonusmamma eller rent av en dålig person för det låga självförtroende jag ett tag hade det finns inte kvar och jag önskar att jag aldrig mer behöver uppleva den känslan igen.
Jag kan inte säga att jag kan vara tacksam för det onda som hänt i mitt liv, men jag kan vara tacksam för att det öppnat mina ögon för det goda jag har, och som jag kanske inte uppmärksammat och uppskattat som jag egentligen borde gjort innan. 
Tankar inför förlossningen. Grejen är ju att man som förstföderska inte har en jäkla aning om hur det går till, har läst många förlossningsberättelser men känner att det inte är någon idé att lägga någon större vikt bakom det.
Då alla har olika förlossningar. Men frågor som ploppar upp i hjärnan och som jag inte har några direkta svar på är
* Vill jag ha bedövning?
* Om ja? Vilken sort?
* Ska vi gå en profylaxkurs?
* Hur jäkla ont kommer det att göra? 
* Tänk om man spricker? 
* Vad händer om jag inte kan föda "normalt"? 
* Vid snitt hur går allt till då? Hur länge ligger man med krystningsvärkar innan man snittar? 
* Hur lång tid ska allt hålla på? 
 
Ja frågorna är många......Att jag klarar av en förlossning är jag inte direkt nervös över. Kroppen ska vara skapt för detta säger alla ;) Och hoppas att min inte är ett undantag. 
Att Kim varit med på två förlossningar innan störde mig som fasiken i början, även om det här inte är jämförbart med det han varit med om förut. Men den känslan har släppt mer och mer. För det finns ingen manual på hur varje kvinna reagerar, inget 1,2,3 steg på hur allt ska gå till. 
Utan det här är bara han och jag som team som får se till att fixa det, även om jag inte är mycket för lagsporter egentligen ;) 
Kan bara tänka mig hur jag kommer reagera då jag oftast när jag ska koncentrerar mig och prestera helst vill vara ifred. Vilket i detta fall blir svårt :P 
Han kommer säkert få höra många hemskheter och verbala pungsparkar under denna tid men han får och har redan utvecklat seletivhörsel så det ska inte vara ett problem ;) <3 
Vi har redan gått igenom väldigt många saker i vår relation som många andra varken kan förstå eller relatera till. Hela den hemska resan från det att pappa blev sjuk tills dess att han inte fanns mer, och den tiden efteråt som jag anser har varit den svåraste. Och mitt i allt detta bli bonusmamma med all den kärlek och ansvar som hör till, också de problem som uppstår pga det, dom har inte varit få heller. När jag tänker tillbaka på allt som sagts/skrivits åt mig eller till och med skrikits till mig personligen på stan, så känner jag mig lite lätt oövervinnerlig.
För om jag inte gav vika eller bröt ihop under det året i mitt liv när mycket var och gick åt skogen, så är det inte mycket som klarar av att göra det heller. 
Kim och jag tillsammans är starka och det känner jag av varje dag. Den känslan bygger självförtroende i det mesta <3 
 
 
 
 
Det här med att vi tog reda på om bebis var en flicka eller pojke i Stockholm har varit lite av en åsiktsdebatt när man träffar människor. Några tycker det är helt rätt, några att det är fruktansvärt och några att man får göra precis som man vill. Jag tillhör absolut den sista gruppen där jag varken anser att det är rätt eller fel utan att mamman och pappan får bestämma helt själv hur de vill göra.
Och när jag träffar på människor som säger "det hade jag minsann aldrig gjort" kan jag inte mer än svara att "vilken tur då att det inte är ditt barn och beslut" 
Eller om vi fick reda på om det är en flicka eller pojke att vi inte får gå ut med det för att denna person i sitt fall verkligen inte vill veta....
Svaret på det är att då är det nog bäst man tar bort mig på sociala medier, sluta läsa min blogg och inte pratar med någon i min närhet tills bebis är född. För jag tänker inte hålla inne med en sak som jag vill berätta, och jag blir lite rädd ibland hur man öppet kan kritisera ett beslut som detta? Det är ju VÅRAT beslut som föräldrar till denna bebis att bestämma, inte någon annans. 

För alla som missat så är det en superaktiv pojke som ligger i magen och väntar på att få komma ut till oss <3 Och jag hoppas innerligt att det inte ska behöva bli en liten åsiktsdebatt om varje litet beslut man väljer att ta. När det kommer till andra föräldrar....Jag vill inte behöva och kommer inte vakta min tunga när det kommer till försvara beslut Kim och jag tar, kommer heller inte nedvärdera dom som väljer att inte göra likadan så länge det inte skadar ett barn.
 
Eller att jag skrev för längesedan att jag "hoppades" på att det skulle vara en flicka, det betyder inte att jag är besviken för att det är en pojke!? Och jag skulle inte vilja byta bort honom för allt i världen.......<3 Det jag vill är att han och vi kommer må bra efter förlossningen, att han är frisk och välmående för det är de enda som betyder något! <3