Leah var sååå duktig på dansen i söndags :) och fin såklart . Men jag berömmer hellre något som man tränat och slitit för som ex dansen än att ge komplimanger för hur man ser ut. Leah är snart 6år hon ska inte behöva höra allt som är om kroppsideal på lång tid! 
Det är något hon inte hör hemma hos oss iallafall. Inget om vikt, utseende eller dylikt klagas på när barnen är hemma...
För jag tror att är det någonstans kroppshetsen börjar så är det hemma, en förälder kanske pratar om hur tjock han/hon känner sig... och för mig är det nog värre än alla världens modeller och bloggare. 
För är det någon som barn ser upp till så är det föräldrarna/bonusföräldrarna som dom bor med! För jag tror att det är hur du som förälder/bonusförälder pratar om din egen kropp, din barns kropp och andras kroppar påverkar ditt barns kroppsuppfattning bra mycket mer än du tror. 
 
Det måste vara bättre att berömma deras kämparglöd på en match, hur de ställer upp för sina kompisar, hur Robin Hood modiga dom är, hur stolt man blir när dom kämpar i skolan och inte ger upp trots att det är svårt. 
Du behöver inte sluta säga sluta hur fina, vackra och söta de är. Men det får inte bli viktigare än det som skrivs ovan.....Jag tror att en osund kroppsuppfattning kan börja hemma man jag tror också att det är hur enkelt som helst att stoppa detta, bara vi vuxna tänker på hur vi uttalar oss om våra kroppar och andras utseende. 
Vi bygger upp våra barn genom att sprida kärlek och välmående i hemmet. För att sprida välmående måste man ha ett välmående själv och ett välmående finner man enligt mig genom en hälsosam och bra livsstil. 
 
 
Tjejer ska se ut som Barbiedockor (Barbie hade gått av på mitten om hon fann in real life) vara snälla och söta.
Men jag tror inte bara det är flickor som är i Leahs ålder som ligger illa till, hetsen kommer också mer bland killar. Kanske alltid varit så men har fått en känsla att tjejer haft denna hets sååå länge.
Finns inte många superhjältar i världen eller andra huvudroller som inte har magrutor, stora biceps och ser bra ut (Shrek är ett undantag) Varför har vi det så? Vad vill vi uppnå? hur skyddar vi barnen från detta?
 
 
 
 
 
För helt enkelt så spelar det ingen jäkla roll om du väger 50kg eller 75kg så länge du är lycklig?
Många säger att "går jag ner 2kg så är jag nöjd sen"....okej? Så din lycka ska mätas i kilogram?
Sen när de där 2 kg kanske är borta så kommer du garanterat hitta något nytt som ska göras om så du blir "lycklig". Sen är det bra att vilja förändra på något som man kanske inte gillar men det finns en hårfin gräns mellan "ska bara" och " att bli manisk".
Innan jag började spela hockey vägde jag 51kg, inget fel med det jag var nöjd som det var då, nu efter att ha spelat nästan 9 år så väger jag 65kg (tror jag) och jag kan inte ens tänka mig hur jag skulle se ut om jag "skalade bort" 14kg på min 170cm långa kropp. 
Men jag är nog inte mindre lycklig nu när jag väger 65 än när jag vägde 51, det enda skillnaden är att jag känner mig starkare kroppsligt. 
 
Kärlek till dig själv är de absolut rakaste vägen till lycka.
För hur ska någon kunna lära ut till barn att man ska älska sig själv som man är, när man själv inte är kapabel till det?
 
 
 
 
Det gamla ordspråket ”Barn gör inte som du säger utan hur du gör”