På riktigt fysiskt ont.
Slängs direkt tillbaka till den natten pappa gick bort, allt från samtalet, till bilfärden till sjukhuset, sköterskan jag mötte i trappan, min mamma, mina syskon, den känslan jag hade då önskar jag inte någon.
Och tiden efter.
Den värsta tiden jag upplevt i mitt liv, gick inte upp ur sängen på länge.
Det var inte mycket jag upplevde på månader som gav mig någon sorts glädje,
en väldigt mörk tid i mitt liv.
Man gick upp, tog sig igenom dagen, gick och la sig och sov.
Det faktiska ordet för min konstanta känsla i många månader efteråt är, tomhet.
Försökte häromdagen tänka på pappas begravning, och det är så suddigt.
Kommer inte ihåg många av de ansiktena som var där, kommer ihåg musiken, inte hur prästen såg ut, inte blommorna, vet att det låg en Everton och Frölunda-halsduk där.
Vet att det var fint, pappa ville inte att vi skulle sörja att han var borta utan glädjas för att han levt.
Vilket är en fin tanke men totalt omöjlig för mig att leva efter på många år.
För vad livet helt plötligt blev så skört, när
man "bara" har en av sina föräldrar i livet.
Vad tusan skulle jag ta mig till om det händer min mamma nått?
Vem vänder jag mig till då?
Vem är jag utan mina föräldrar?
Jag glömmer bort det stora perspektivet på livet ibland.
Tjurar ihop över småsaker som egentligen inte är viktiga, hamnar i en negativ spiral som bara suger energi från mig.
Tills jag kommer på sig själv med att "slösa" bort min tid på att vara irriterad/arg över småsaker.
Vad gör det om Kim aldrig dammsuger? Vågen visar +7 kilo, sover så lite på nätterna att jag skulle kunna planera min egen överraskningsfest.....
För jag är frisk, min sambo, våra barn och min familj är friska.
Vad mer än det behöver jag egentligen?