Den här hetsen kring innan, under och efter en graviditet är faktiskt rätt sjuk.
Människor jag knappt känner kan fråga hur många kilo jag har kvar till min ursprungsvikt....
Har fått kommentarer som "när ska du bli smal igen då?" 

Låter säkert som en sumoklyscha men vad mina tankar, värderingar och syn på mig själv har ändrats sen jag fick William och Elliot. 
Även om jag fortfarande är mån om min kropp så är den inte mitt prio ett, inte när det kommer till utseende iallafall.
Att den är frisk och relativt stark räcker gott och väl för mig. 

Det har blivit en tävling i hur snabbt en kvinna kan komma tillbaka efter en graviditet.... komma tillbaka till vad? Och vad förlorar man på vägen?
För jag har inte förlorat min kropp? Den har inte försvunnit någonstans, den är kvar på exakt samma ställe. 
Den ser inte ut exakt som för tre år sedan, men vad gör det? Den är frisk, den hjälper mig från punkt a till b, just nu fixar den käk 24/7 till Elliot.
För helt ärligt när jag dör, kommer ingen säga 
"asså Lina hon spenderade minsann 2 timmar/dag i gymmet"

Ingen kommer säga de sakerna om mig när jag inte finns kvar, och det gör inte ett dugg. 
För är de viktiga? 

Nej. 

Jag tar hellre att jag är en bra vän, mamma, sambo och kollega, jag lägger hellre mina gymtimmar på Elliot och William nu. 
Jag strävar mer efter att vara en bra och sund mamma till dem, än någon som försöker eftersträva en kropp man en gång haft. 
För det är precis vad det är, det är bara en kropp.
För Ingen kommer sakna oss för hur vi såg ut? 
Utan för hur vi var och fick människor att känna.