Jag har förlorat min pappa och jag tycker sjukt som om mig själv, min familj och min framtida familj. Mina barn kommer att ha en morfar, bara en morfar som inte finns just här.
Jag kommer att välja bort saker som jag vet kommer göra mig ledsen men också göra saker jag vet kommer göra det värt tårarna.
Ex Jag visste att jag skulle bryta ihop lite när vi åkte och kollade på frölunda, men jag visste också att det skulle vara värt det i längden. Och jag tror att nästa gång kommer det bli lättare att vara där.
Vi hade anhörighetsmatch i slutet är säsongen och det är en grej som pappa alltid var med på, och jag kände att sitta i omklädningsrummet och gråta inför mina lagkamrater inte var värt det just då.
Jag missade en av våra matcher och inte för att jag var sjuk utan för att jag gråtit i två dagar, och fick nästan panik över att behöva sitta i en buss i 4 timmar med mina tankar som jag visste skulle lett mig till krokodiltårar. Och vad för signaler ger till till laget om Kapten sitter i omklädningsrummet och gråter innan matchstart...Det hade inte gynnat någon av oss.
Jag har också haft svårt att kunna välja saker och nu pratar vi inte om att välja mellan Kanarieöarna eller Thailand utan om jag ska äta Falukorv eller köttbullar idag, jag kunde stå i affären och blir arg på mig själv för att jag inte kunde välja vilken av dessa två obetydliga rätter jag skulle köpa.
Svårt att förstå att detta ens är ett problem för mig då jag egentligen insåg hur fjantigt det är. Kände sån ilska på mig själv att jag kunde börja gråta över falukorven eller köttbullarna som jag höll i handen.
Och alla som känner mig vet hur sällan jag faktiskt gråter. Men likt fan stod jag där och grät över att köttbullarna fick vara kvar i affären och Falukorven som vann och fick följa med hem.
Sen har vi dåliga samvetet jag kände för iprincip allt (ny känsla för mig, konstigt men sant.) Jag fick dåligt samvete för att jag missade en träning (som om isen skulle smälta och aldrig komma tillbaka) eller dåligt samvete mot mina lagkamrater som var där, även om jag VISSTE att hade det varit en lagkamrats pappa som gått bort hade jag ALDRIG sagt eller tänkt något negativ om det.
Sen har vi dåliga samvetet jag kände för iprincip allt (ny känsla för mig, konstigt men sant.) Jag fick dåligt samvete för att jag missade en träning (som om isen skulle smälta och aldrig komma tillbaka) eller dåligt samvete mot mina lagkamrater som var där, även om jag VISSTE att hade det varit en lagkamrats pappa som gått bort hade jag ALDRIG sagt eller tänkt något negativ om det.
Men det hjälpte inte att jag visste det, för det där jäkla dåliga samvetet vägrade att lämna mig.
Och när min psykolog säger-
"Lina tänk på att dåligt samvete är bara en känsla, det är inte lika med sant"
Då fick jag bara lust att slänga ut henne genom fönstret (bildligt talat nu) för jag VET ju att det inte är sant, men det hjälper ju inte för det är kvar ändå. Jag vill bara säga till henne- "Gör mig bara till mig själv igen, ge mig tillbaka mitt okrossbara självförtroende, min raka plan i livet och mina känslor för vad jag känner om och för människor.
Och det hjälper mig inte att veta att det bara är en känsla när det ligger så nära i tiden och känns så ohyggligt starkt.
När man också mitt i allt blir påhoppad på Krogen, får elaka saker skrivna om sig, lögner som inte har någon som helst fakta i sig och sprids som en löpeld genom folks osmarta munnar. Då har man lust att ge upp.
Och att någon ens försöker att trycka ner en när man är så långt ner gör den personen till fruktansvärt liten.