Tankar inför förlossningen. Grejen är ju att man som förstföderska inte har en jäkla aning om hur det går till, har läst många förlossningsberättelser men känner att det inte är någon idé att lägga någon större vikt bakom det.
Då alla har olika förlossningar. Men frågor som ploppar upp i hjärnan och som jag inte har några direkta svar på är
* Vill jag ha bedövning?
* Om ja? Vilken sort?
* Ska vi gå en profylaxkurs?
* Hur jäkla ont kommer det att göra?
* Tänk om man spricker?
* Vad händer om jag inte kan föda "normalt"?
* Vid snitt hur går allt till då? Hur länge ligger man med krystningsvärkar innan man snittar?
* Hur lång tid ska allt hålla på?
Ja frågorna är många......Att jag klarar av en förlossning är jag inte direkt nervös över. Kroppen ska vara skapt för detta säger alla ;) Och hoppas att min inte är ett undantag.
Att Kim varit med på två förlossningar innan störde mig som fasiken i början, även om det här inte är jämförbart med det han varit med om förut. Men den känslan har släppt mer och mer. För det finns ingen manual på hur varje kvinna reagerar, inget 1,2,3 steg på hur allt ska gå till.
Utan det här är bara han och jag som team som får se till att fixa det, även om jag inte är mycket för lagsporter egentligen ;)
Kan bara tänka mig hur jag kommer reagera då jag oftast när jag ska koncentrerar mig och prestera helst vill vara ifred. Vilket i detta fall blir svårt :P
Han kommer säkert få höra många hemskheter och verbala pungsparkar under denna tid men han får och har redan utvecklat seletivhörsel så det ska inte vara ett problem ;) <3
Vi har redan gått igenom väldigt många saker i vår relation som många andra varken kan förstå eller relatera till. Hela den hemska resan från det att pappa blev sjuk tills dess att han inte fanns mer, och den tiden efteråt som jag anser har varit den svåraste. Och mitt i allt detta bli bonusmamma med all den kärlek och ansvar som hör till, också de problem som uppstår pga det, dom har inte varit få heller. När jag tänker tillbaka på allt som sagts/skrivits åt mig eller till och med skrikits till mig personligen på stan, så känner jag mig lite lätt oövervinnerlig.
För om jag inte gav vika eller bröt ihop under det året i mitt liv när mycket var och gick åt skogen, så är det inte mycket som klarar av att göra det heller.
Kim och jag tillsammans är starka och det känner jag av varje dag. Den känslan bygger självförtroende i det mesta <3
