Åkte in på julbordet som mitt jobb anordnade och även om det var supertrevligt och gott så är hjärnan inte riktigt där. Tusen tankar hinner komma innan kvällen är slut, jag vill inte tänka på tiden då pappa var sjuk men det var just där vi var för två år sedan. Om jag fick skulle jag önska att någon tog bort dessa minnen från den tiden för i dom finns det ingen lycka, inget hopp och inget annat än sorg och förtvivlan. 

Var och tände ljus på kyrkogården på kvällen, det är mitt gråtställe, dit jag åker när jag mår som sämst. 

Brukar sitta där och prata för mig själv, vilket låter och ser säkert knäppt ut om någon går förbi. Men det är mitt sätt att få sagt saker till pappa, om saker som hänt och tankar jag inte hann säga.

Ibland sägs det inget mer än " vad jag saknar dig pappa"  för det är precis vad han är, så otroligt saknad av så otroligt många människor. Och saknaden har blivit så mycket värre än sorgen som hängde över mig i början.

 Det är fruktansvärt att det har gått mer än 730 dagar sedan jag fick krama om honom och säga hur mycket jag älskar honom. Och tanken att jag aldrig mer kommer få göra det gör livet lite svårare att leva även om jag har så mycket fint i mitt liv. 

Jag önskar att jag kunde få honom tillbaka till oss, för vi var egentligen inte redo att klara oss utan honom. 

Men nu är vi här 731 dagar senare och har en kärlek som jag inte har möjlighet att ge till någon. Som var märkt bara till honom. Som jag fortfarande inte vet vart jag ska göra av. Det är där mitt gråtställe kommer in, dit jag åker och får göra om min kärlek till ord. Som automatiskt blir till tårar. 

Pappa du är så saknad. Så fruktansvärt saknad